Med bultande huvudvärk och en kraftig känsla av illamående vaknar Elon plötsligt upp till tuppens gälla gal. För att spara pengar hade vi beslutat att åka med den lokala bussen från Vientiane till turistbyn Luang Prabang i norra Laos. Men snålhet kommer med ett pris fick vi snart erfara. Det mycket begränsade utrymmet delades med skrikande barn och en och annan tupp. Elons labila humör resulterade i en ilska som riktades åt alla håll. Trots detta lyckades pojken få måttligt med sömn. Jag kunde icke skatta mig lika lycklig.

Vi anlände så småningom, omtöckna men vid liv. Solen hade ännu inte stigit över de indokinesiska kullarna när vi förstrött vandrade omkring. Suktandes efter en säng med rena lakan, och toalett att tömma varje kroppsöppning i. Eftersom det kinesiska nyåret var på gång, fanns det inte ett enda ledigt guesthouse i byn. Först efter 4 timmars trött väntan checkar någon ut, och vi får äntligen vår efterlängtade sömn.

Trots byns popularitet och attraktiva turistmål stänger stadens alla restauranger och krogar klockan halv elva varje kväll. Alla förutom en. Mer om detta senare.

Vår obligatoriska dagliga alkoholkonsumtion skedde till huvudsak på ett ställe vid namn Utopia. Tillsammans med britterna Alister & George hade vi en munter vistelse i byn. Som tredje hjulet i vårt livade sällskap fanns även Diana Svinberg och hennes Ida. Varje kväll toppades med en flaska inhemsk 10kr-whiskey gjord på båtbränsle och avloppsvatten. Efter detta begav vi oss i vanlig ordning till byns ända öppna uteställe – BOWLINGHALLEN!

Man kan väl börja med att likna bowlinghallens belysning med en operationssal. Vi som sett så snygga ut i det vackra månljuset fick plötsligt en 200W lampa i ansiktet. Intet behöver sägas om vad detta gjorde med varken min eller Elons snygghetsnivå. Den magiska effekten av båtbränslet i unik kombination med den laotiska ölen gjorde oss alla till bowlingproffs. Hemligheten var att det är större chans att få strike, ju mer klot som finns på banan. Adam vann första kvällen med hela 47 poäng på en serie. Det är hela 4,7 käglor per kast!! Sämst var en Ali som fick 18 starka poäng. Alltså 1,8 käglor per kast. Starkt jobbat.

Efter några dagar och ett besök vid byns vattenfall och tempel kände vi att vi var tvungna att röra på oss. Elon fick den briljanta idén att vi skulle skippa Hanoi i norra Vietnam, och istället åka till någon stad i mitten av landet. Vinh.

Man kan sammanfatta våra två kommande dagar som de mest psykiskt och fysiskt påfrestande under hela resan. Det var utan överdrift riktigt riktigt tuffa dagar. Utöver en skål nudlar och lite kex som en vietnamesisk familj bjöd oss på åt vi inget på 68 timmar. Detta eftersom att vi varken träffade någon som kunde ett enda ord på engelska eller som var västerlänning dessa dagar. Vi vill helst inte prata om det. Men om ni vill veta tar vi det över en öl någon gång.

Efter mycket om och men och om och men lyckades vi faktiskt komma till Hoi An, som var nästa stopp på resan. Här mötte vi upp med Megan och Elliet samt Joonas. Här har vi nu tillbringat sex nätter. Största delen av tiden har naturligtvis tillbringat med vår goda vän alkohol. Man kan enkelt sammanfatta våra kvällar med 100 000 dong. Det är 40kr och ger oändlig tillgång till Rom, Vodka och whisky i baren. Alternativt kan man köpa en öl för 0.75 kr styck.

I morgon bär det av till Nha trang där vi möter upp Collin och Kvighuntern Trigger som vi umgicks med på Don Det i Laos.

Wish us lök

 Nedan har vi bilder från Hoi An. Bland annat den vackra stranden där sopor dumpades och avloppsvatten tömdes.

Jag och kompanjonen Elon fortsätter helvetesfärden mot Siam Reap. Kambodja är ett fantastiskt land på många sätt och vis. Av någon underlig anledning är emellertid deras kollektivtrafik milt uttryckt efterbliven. Farkosten som vi fick nöjet att resa med till Siam Reap bröt våldsamt ihop efter ca fyras timmars färd. Mitt ute på den kambodjanska landsbygden är vi strandade. Värt att notera är att kambodjanerna som fanns med på den fallfärdiga metallklumpen övergav kvickt skeppet, och spreds i olika riktningar. Kvar på bussen är det enbart vingklippta västerlänningar som inte har den blekast vad vi ska ta oss till. Chauffören som ingen har någon riktig aning om var han befinner sig dyker plötsligt upp och säger att en ny buss kommer om ca en timme. Vi som har utmärkt koll på kambodjansk tidsuppfattning vet att man måste multiplicera den siffran några gånger.

Jag och Elon bestämmer oss snart att vi bör frigöra oss från helvetet, detta genom att konsumera alkohol. Efter sex timmars väntan anländer den nya bussen och vi lyckas komma fram till Siam Reap kl 03:00 på morgonen. Det var sannerligen en fröjd att börja leta efter boende vid den tidpunkten. Dagarna i Siam Reap bestod framförallt av ointressant festande med norska militärer. Vi tvättade dessutom våra kläder. Lyx. Glömde för övrigt att William också var med i Siam Reap. Sen vände han på klacken och flydde tillbaka till Phnom Penh för att invänta pass, papper, papper och papper.

När vi tömt våra kroppar på energi beslutar vi oss för att försöka smyga över gränsen till Laos med 10 kilo kokain i väskan. Dock stoppar Elon planen i sista stund, och vi bestämmer oss för att vara lagens medborgare. Vi fortsätter färden. Gränsen till Laos, som mest bestod av ett skjul i djungeln var inte heller helt befriad från asiaternas moraltrogna korruption. Med tanke på att vi befinner oss mitt ute i djungeln finner jag och Elon det lämpligt att betala den moraltrogna researrangören 7USD extra för visum. På detta sätt undvek vi att bli strandsatta i djungeln.

När vi kommit en bit in i Laos, stannar chauffören och kräver plötsligt 30000 kip (30kr) för båten över till ön Don Det. Eftersom vi är överklass så har vi inga problem med att betala summan, men en groteskt stor tysk är inte lika medgörlig, då han fått veta av oss att biljetten enbart ska kosta 15000 kip. Chauffören vägrar då att köra oss. Jag och Elon gör det enda rätta- Vi köper alkohol och betraktar handelseförloppet med varsin kall i handen. Tyskens aggressiva retorik börja nu smitta av sig bland resterande västerlänningar i gruppen (history repeats itself). Den 2 meter långa tysken lutar sig över den betydligt kortare asiaten och skriker glåpord på wehrmacht-tyska. Det är nu gruppen bestämmer sig för att inte betala dessa 15kr extra. Jag och Elon som hade räknat med minst 15USD extra i rövknullavgifter ser fortfarande inga problem med att betala 30 kr då vi antar att vi i slutändan ändå kommer behöva betala denna summa på ett eller annat vis. Elon och jag iaktar med den kalla ölen i vår hand hur gruppen börjar lasta av den föråldrade minvanen och vi finner oss plötsligt i ett läge där valmöjligheterna är väldigt begränsade. Självklart har en betydlig mer begåvad sydkorean funnit att vägen till färjan endast är 5 km och har föreslagit att vi istället ska vandra den sista biten. Som sagt är mina och Elons valmöjligheter nu väldigt begränsade. Vi kan nu antigen välja mellan att stanna och betala 15000 kip extra eller att följa med gruppen. Självklart väljer vi det sistnämnda då vi inte vågar chansa på att den väldigt aggressiva chauffören kommer köra bara oss två.

Solen är nu på väg ner och laotierna ser förundrande på när en grupp på 15 västerlänningar kommer vandrandes längs vägen. Efter ungefär 10 minuters promenerande dyker den moraltrogne chaufförens kompanjon upp med bussen och ber alla stiga på. För ett kort stund tror faktiskt jag och Elon att det var mannens samvete som bidrog till att han plockade upp oss. Men icke. Självklart springer mannen i förväg så fort vi anlänt till färjan och mycket riktigt får vi ändå betala 15000 kip extra. Vi ser nu hur den 2 meter långa tysken återfår sin röda färg i ansiktet. Han börjar nu skrika på dåliga engelska. Jag och Elon är trötta efter vår 14 timmar långa resa och betalar snabbt 30 000 kip och stiger ombord på den överlastade träbåten. Vi anlände 20 minuter senare till Don Det och hittar snabbt ett rum. Där faller vi i orolig sömn då sängen var lika bekväm som Kindberg Batra ser ut att vara i debatterna. Elon tillägger dock att det vara lika billigt som Lövfens kostymer. Slutligen kan jag konstatera att det var lika äckligt och fallfärdigt som Jan Björklunds skolpolitik.

Dagarna efter bytte vi till ett ännu mysigare ställe ner vid vattnet. Tyvärr var sängen betydligt sämre då den endast bestod av en 5cm tjock madrass på lite plankor. Grannarna var kanadensarna Colin och Trigger som vi spenderade den mesta alkoholkonsumtionen tillsammans med. Trigger som var på vild jakt efter färska skandinaviska kvigor hade kvällen innan spanat in 12 sjukt snygga danskor. Han lurade med oss på en träff med dessa änglar den därpå följande kvällen.

Vi skulle ses på ett hak som hette Last Resort. Och sanna mina ord, det var verkligen the last resort. Optimistiskt satte vi kurs mot Last Resort och danskarna. Trigger kunde tydligen vägen. Vi vandrade. Och vandrade. Och vandra. Sen drack vi lite öl. Sen vandra vi lite till. Efter ett par timmar finner vi det. Last Resort. Trots att det var ett trevligt hak med trevliga människor såg vi inte ett spår av danskorna. Vi luskar då ut att de begett sig till en annan bar, som ligger precis där vi bor. Ca 10 minuters gång från Last Resort. Vi hade gått i helt fel riktning tidigare, och istället gått runt hela ön. Äntligen finner vi danskarna. Trots att de var trevliga var de inte de grannaste vi skådat. Senare in på natten beslutar jag och Elon att tacka för oss. Trigger är däremot mycket nöjd, och samma natt får vi nöjet att somna in till det dunkande ljudet av kärlek från kanadensarnas bungalow.

Nu befinner vi oss i Laos huvudstad Viantiene. Bussresan hit var i vanlig ordning förstaklassig, med droppande A/C och en behaglig svettstank. Vi fick nöjet att ”sova” i bagageutrymmet i den bakre delen av bussen. Elon är tydligen döende i feber, så vi har inte fått mycket uträttat idag. Gregers resa fortsätter... Nedan har vi lite aktiviter från Don Det.

När det gäller backpacking blir resan sällan som planerat. Min och Jonas plan att resa vidare till Nya Zeeland efter att jag tillfrisknat blev som ni kanske förstår inte av. Efter visst överläggande kom vi båda fram till att vi vill göra olika saker. Jonas ville absolut inte tillbaka till Asien, men det ville jag. Istället packade Jonas sin lyxbil och körde ner till Alperna, närmare bestämt Österrike, Bad Gastein. Där bor han nu tillsammans med massa andra skibums i källaren på ortens casino. Jag bokade istället en biljett tillbaka till Bangkok och ställde in mig på att återuppta vår resa ensam.

Den 20 januari bar det av till Landvetter. Jag checkade in väskan, tog farväl av min mamma och gick genom säkerhetskontrollen på väg mot nya äventyr, det trodde jag i alla fall. När jag kommit genom säkerhetskontrollen tittar jag på flyg tavlan för att finna min gate. Jag upptäcker till min förfäran att mitt plan till Stockholm är försenat. I vanliga fall är detta inte värre än att man hinner dricka en eller två extra öl innan man får sätta sig på planet, men i detta fall är det ödestiget. Detta eftersom jag inte kommer hinna med mitt flyg till Bangkok. Jag ringer Norweigen och är rasande på den stackars telefon tjejen som säger att det bäst hon kan göra är att boka om mig till den 22 januari eftersom det inte finns några biljetter kvar till flyget imorgon. Jag har inget val utan får boka om min biljett till den 22 januari. Med en och annan svordom går jag med arga steg mot incheckningen, tar ut min väska och ringer pappa som får komma och hämta mig igen. I bilen på väg hem går jag in på Norweigens hemsida och upptäcker att de visst har flygbiljetter till morgondagens flyg men endast premiumbiljetter. Visserligen kostar dessa biljetter mer än dubbelt så mycket som min low fare biljett gjorde men detta ger jag dock fan i och bestämmer mig för att ringa upp Norweigen och kräva en premium biljett till morgondagens flyg. Jag ringer och hamnar självklart i kö. Under tiden bygger jag upp min redan existerande ilska till max oh förbereder mig på att bli helt rabiat när dom inte vill ge mig någon premium biljett till nästa flyg. Men när jag efter vad som kände som en evighet äntligen når fram är det samma tjej som jag pratade med förut och hon säger direkt. - Jag har redan bokat om dig till imorgon. Du får premium stol. Jag tackade så mycket och min ilska omvandlades snabbt till glädje som sedan omvandlas till besvikelse då jag inser att jag egentligen skulle suttit på planet till Bangkok och inte i pappas bil på väg hem till Stora Höga igen.

Dagen därpå beger jag mig till Landvetter på morgonen. Checkar in min väska, säger farväl till mamma och går igenom säkerhetskontrollen mot nya äventyr, det trodde jag i alla fall. Nej, denna gång kom jag faktiskt i väg utan problem och fick min premium stol på planet till Bangkok. När jag gick in i första klass på planet fick jag en och annan märklig blick. Detta tror jag beror på att jag hade ett par svarta harembyxor med guldiga elefanter på, gummiskor och keps. På planet hamnade jag mellan en äldre herre och en ännu äldre dam. Den äldre herren hade rest jorden runt och berättade många intressanta historier från detta. Den ännu äldre damen som hörde lite dåligt hade inte rest jorden runt. Hon påpekade att hon hade varit på Mallorca och lite sådär men inte rest genom hela Syd Amerika som herren bredvid mig. Även fast hon inte hade rest jorden runt hade vi en mycket trevlig lång konversation och när vi landade erbjöd hon mig att åka med henne och hennes dotter i deras taxi till deras hotell som låg centralt, gratis. Detta tackade jag gladeligen ja till. Jag åkt med dom till deras lyx hotell och tog sedan en taxi därifrån till Khao san road för endast 60 baht

Jag anlände till Khao San Road klocka sju på morgonen. Gatan var rätt öde men hittade ett ställe som var öppet och beställde frukost. Jag åt min frukost i ensamhet med min mobil när en man bredvid mig frågade om maten var god. Absolut sa jag och det vara början på 4 stora chang och 5 timmar lång konversation. Mannen hette Ronnu en 40 årig Walesare som bodde i Saudiarabien. Vi pratade hela morgonen om allt möjligt och han hade verkligen upplevt mycket i sitt liv. När klockan börjar närma sig lunch är jag och ronnu rätt fulla.  Elon, en vän till Jonas hör av sig och han tillsammans med en vän vid namn William ansluter sig till mig och Ronnu. Elon och Willam ansluter sig till mina plan, vilket är att åka till Sihanoukville dagen därpå.

Nästa morgon tar vi en buss ner till Trat sedan en minbuss ner till en liten gränsövergång vid kusten som heter Koh Kong. När vi betalt alldeles för mycket för vårat visum, vilket man ofta får göra på denna gräns så tänker vi ta en buss. Men vi finner ingen buss, det går inga bussar efter lunch Istället får vi motvilligt betala 700 baht var för en mini van till Sihanuokville. Vårt resesällskap i mini vanen består ut över oss av en 80-årig Japansk backpacker som nyligen skiljt sig från sin fru (han kan lika gärna varit 100 år). Under vår färd genom bergsområdet som skiljer gränsen från Sihanoukville ser vi knappt något annat fordon på vägen. Den japanska backpackern som vi nu starkt misstänker är död vaknar plötsligt upp och informerar oss om att bergsområdet vi precis färdats genom är väldigt farligt efter solens nedgång. Det var också därför det inte gick några turistbussar. Efter en skräckfylld resa anländer vi till Sihnaoukville välbehållna och detta firas givetvis med stora mängder alkohol.

Dagar i Sihnaoukville bestod till mesta dels av festande tillsammans med Meg och Elliet från Kanada samt yrkessoldaten Joonas. Jag och Elon fick också erfara hur det är att bli tagen av kambodjanskpolis då vi körde moppe utan kambodjanskt körkort. Detta löste sig med 40 dollar, vilket är väldigt dyrt eftersom man vanligtvis bara behöver betala 5 dollar var. Efter några dagar bestämde sig William för att åka med kanadensarna ut till Koh Rong. Vilket senare visade sig vara ett ytterst ogynnsamt beslut (kommer till detta senare). Jag och Elon valde istället att åka till Phnom Pen för att inom en vecka ta oss till Laos. Första natten i Phnom Pen får jag skyhög feber och ligger inne på rummet en hel dag, men tillfrisknar snabbt och är bättre redan dagen därpå.  Detta lilla missöde visade sig emellertid vara föga uppseendeväckande jämfört med det William skulle få uppleva dagen efter. Min livsfarliga sjukdom tvingade mig och Elon att stanna en dag extra i Phnom Pen, detta ett ljus i mörkret för den utblottade William som febrilt försöker få kontakt med Elon. Det visar sig att alla Williams ägodelar hade blivit stulna, pass, kläder, gopro,. Den dumme jäveln hade sovit utomhus på Koh Rong med väskan bredvid sig och vaknat upp tidigt en solig morgon utan någon väska. Hans enda ägodelar var nu det han hade haft på sig. Ett par jeans, en tröja, mobil, ett bankkort och ett par skor.  Med ett par harembyxor som provisorisk väska reser William en hel dag och möter upp oss i Phnom penh. Givetvis firar vi detta missöde med överflödiga mängder alkohol.

Dagen därpå beger sig William till ambassaden. Det kompetenta och högsta moraltrogna konstaplarna förklarar för William att det inte kan skriva någon rapport eftersom brottet skedde på Koh Rong och inte i Phnom Pen. Konstapeln har dock den briljanta att William ändrar sin historia om hur brottet begicks för att slippa all byråkrati. William tackar snällt nej och beger sig sedan till en annan polisstation där han får hjälp. I morgon åker vi alla tre till Siem Reap och därifrån åker jag och Elon till Laos medan William får åka tillbaka till Phnom Penh och fixa mer papper för att sedan åka till Bangkok och få ett nytt pass.

PS. Elon tog också bort sitt gips 8 dagar för tidigt.   Det var ett dumt beslut. D.S

Efter några dagar i Phnom Pehn valde vi att åka mot kusten med sikte på Koh Rong, en ö utanför staden Sihanoukville. Koh Rong visade sig vara en paradisö befriad från vägar och därmed även jobbiga tuktuk-förare. Det fanns inte heller några hotell utan endast hostels av lägre kvalitet. Dagarna bestod utav att sola, bada och dricka öl. En dag spenderades uppe i skogen på ön där vi tog oss igenom en zipline-bana 30m över marken. Tyvärr var GoPron urladdad vid det tillfället. Efter fem nätter på ön drog vi tillbaka in mot Sihanoukville med tanken att efter ett par dagar i staden dra vidare mot Vietnam. 

Detta är början på slutet. 

Redan samma morgon hade Adam känt sig konstig i kroppen (magont och illamående). Jag (Jonas) hade kvällen innan haft en trevlig spysession och mådde inte heller på topp. Detta antog vi berodde på solbränna och uttorkning. När vi kom fram till boendet senare på dagen i staden eskalerade Adams situation. Efter två timmar av tveksamhet från hans sida var vi påväg till sjukhuset. Det visade sig då att han hade dubbla salmonellabakterier samt en magsårsbakterie. Tre sjukhusnätter senare kan vi konstatera, återhämtningen kommer ta veckor. Sedan vi lämnade Sverige har även jag (Jonas) varit sjuk och kämpat mot smärta i kroppen samt kommande och gående feber, något jag fått antibiotika mot i Phnom Pehn utan resultat. 

Vi har beslutat oss för en timeout då ingen av oss har fysisk styrka nog att av princip fortsätta resan. Den 22 december återvänder vi därför till Sverige via Oslo. Ambitionen är att i mitten, slutet av januari, förutsatt att båda är återhämtade ta nya tag och styra mot Nya Zeeland. Tills dess ligger bloggen på is. 

Lång tid sedan senaste uppdateringen. Hursomhelst here goes.

Resan från Koh Mak bjöd på nya erfarenheter. Den bestod av tre delar, först speedboat till fastlandet sedan buss till gränsen Thailand/Kambodja följt av ytterligare en bussresa till Siem Reap. De första två resorna gick utan problem. När vi väl kommit till gränsen blev vi tillfrågade att köpa våra visa till Kambodja av bussbolaget. Eftersom detta är en välkänd scam som backpackers varje dag utsätts för valde vi att vänligt tacka nej. Värt att tillägga är att dom påstod sig vara ett konsulat, något vi kände stor tveksamhet över eftersom att kontoret även var en thairestaurang.

Vårt val ledde till ett bråk där arrangören sa att visum inte gick att få vid gränsövergången. Därefter gick allt fort och vi blev i all hast av med biljetterna till nästa buss, vilket givetvis var ett medvetet drag utav bolaget. Hursomhelst så får vi fixat visat där man SKA fixa det. Resultatet av detta var att vi sparade 15USD per person, vilket i en backpackerbudget är stora laxar så att säga.

Väl över gränsen in i Kambodja, där allt luktade blöt hund, var våran buss spårlöst försvunnen. Vi tog oss till den så kallade busstationen där vi fann våran buss. Ett bråk uppstod återigen och vi var denna gången inte lika lugna. Till bråket anslöt sig ett annat gäng backpackers som också blivit lurade. Tillsammans bildade vi en grupp galna västerlänningar som skapade en liten scen. Efter en tid upptäckte vi hur fler och fler poliser samlats, samtidigt som arrangörerna skrattar oss i ansiktet och ber oss visa biljetterna eller gå till polisen (som uppenbarligen var mutade).

Vi valde att skita i det.

Istället fann vi en ädel herre som husade i Siem Reap. Han erbjöd oss att för endast 48USD få åka de 15 mil med honom hem. En vild prutsituation uppstår och priset hamnar tillslut på 25USD. Det fina i historien är att vi genom att välja våran väg in i Kambodja, trots att vi blev knullade på sista resan, sparade 5USD per person och minst två timmars färdtid genom det. Det vi lärt oss till nästa gång är att alltid boka nästa resa efter gränsen.

Siem Reap var en trevlig stad att spendera några dagar i. Vi besökte givetvis Angkor Wat, vilket varken jag eller Adam tyckte var speciellt sköjj. Givetvis häftigt att se men samtidigt något långdraget att lägga en heldag på. Det förtärdes en del på kvällarna då staden visade sig innehålla en hel del backpackers.

Efter fem nätter i Siem Reap valde vi att ta en buss till Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Än så länge har vi bara haft en natt här och har inget att berätta. Värt att nämna är vägen mellan dessa två stora städer. Tänk sträckan Göteborg-Malmö med samma trafik, fast på grusvägar med hålor större än de som just nu finns i det nya nya moderata arbetarpartiet. En gropig jävla väg helt enkelt.

Bild från ett mindre tempel i Angkor med två fab killar. Glädjen är självklart fabricerad. 

I onsdags förmiddag anlände vi till Koh Mak och känslan vi direkt fick var att detta ställe hade ett helt annat tempo. När vi hoppade av båten träffade vi en polsk tjej som jobba på ett av de ställen som hyr ut bungalows på ön. Vi fick skjuts av henne i en folkabuss från 60talet med flowerpowermotiv över hela karossen, avsågat tak och en hörnsoffa som gick igenom hela bussen. Väl framme kände vi att hennes alternativ för boende var rimliga så vi bestämde oss för att stanna. Standarden på hyddan var i en annan klass jämfört med den vi tidigare samma morgon lämnat bakom oss på Lonley beach. När vi åt lunch samma dag träffade vi Manu, en två meter lång hollänsk kvinna i sina näst bästa år. Manu som hade samma tonregister som adam, (med andra ord, hon lät som en redig man) var dykinstruktör på BB Divers. Hon fick oss snabbt att bestämma oss för att det var här vi skulle ta vårat dykarcetifikat, en riktig säljare.

Följande dag ängades nästan enbart åt dykteori, diverse tester och slutligen ett prov. I slutet av dagen fick vi äntligen testa på grunden i dykning på grundare vatten utanför ön. Nästa dag gick vi upp i ottan, så att säga, för att göra två dyk vid en liten obebodd ö utanför Koh Mak. Det visade sig då att Manu enbart skulle vägleda oss genom det teoretiska och att en Thailändska instruktör vid namn ?Pui? skulle dyka med oss. Det var tydligt att han var en erfaren dykare och en extremt härlig människa. Men det fanns ett problem. Han pratade engelska som den svenska monarken. Detta hinder övervann vi rätt fort och resten av dagen flöt på utan större bekymmer.

Tredje dagen in i kursen åkte vi till Koh Lon, ett naturreservat med bra dykplatser. Här skulle vi slutföra utbildningen genom att göra två dyk, varav ett på maxdjup dvs 18m. Det tråkiga med Koh Lon var att det var belägrat av hundratals kineser i flytväst som snorklade över oss under dyken. Tydligen kan inga kineser simma. På kvällen samma dag firade vi kursavslutet och våraa certifikat med diverse brygder vilket var extra härligt eftersom att man inte får förtära under utbildningen pågrund av säkerhet. 

På förmiddagen idag har vi bara badat och kastat frisbee. På eftermiddagen bestämde vi oss för att finna en thaimassage vilket visade sig kunna gå riktigt snett. Vi viker av från "huvudgatan" ner mot stranden där vi ser ett gäng massagebänkar med två thailändska tjejer på. När vi väl kommer fram inser vi vårat misstag. Detta var inte två tjejer av naturligt slag. Vi bestämde rätt snabbt att det inte var en speciellt lockande tanke att få massage i ljumskarna utav två dudes i tjejkläder (no offence mot ni som gillar det). Istället går vi i rask takt mot stranden, längs den till vårat hotel för att därefter återvända till "huvudgatan". När vi spatserat cirka hundra meter hör vi en bekant röst som vi var tämligen säkra att vi aldrig skulle höra igen. En man i sina bästa år ropar på wales-engelska "No way dudes". Damien. Känslan av destiny infann sig och vi bestämde oss givetvis för att umgås vilket vi nu är påväg att göra as we write.

Morgondagen bjuder på en härlig heldag i båt och buss med stopp i Siem Riap, Kambodja. uppdatering sker vid möjlighet. 

Eftersom dyken vi gjorde var på ett djup runt 15m så upplevs färgerna annorlunda. Vi får skaffa ett rödfilter till gopron så färgerna inte är så bleka.

Extravideo som visar våran hydda på Lonley Beach, Koh Chang 

Vi påbörjade lördagkvällen med en hink tillsammans med Dennis och Elin, de två backpackers vi tidigare berättade om. Kvällen fortsatte i samma anda tills dess att Adam av ren slump blev nedbrottad utav Damien påväg att köpa saft. Han var lika glad och sprallig som tidigare. För att vara trettio år så är han verkligen ung i sinnet. Kvällen avslutades med en redig pad thai innan vi somnade bra mycket tidigare än vad man skulle gjort en svensk kväll. 

Dagen därpå ängnades åt strandhäng och mat tillsammans med Dennis och Elin som vi nu spenderar mesta tiden med och dessutom bestämt oss för att resa vidare mot Kambodja tillsammans med. 

Dagen efter dagendärpå hyrde alla fyra motorcyklar som vi körde till ett vattenfall några mil längre upp på ön. Att bada i vattenfallet var underbart. Dagen händelse var när jag (Jonas) slog alla Adams fiskerekord. Efter en kamp mot forsen upp i vattenfallets mittpunkt känner jag något slemmigt som hastigt tar sig in innanför innernätet i mina badbyxor. En livsavgörande kamp uppstår och jag skriker som en tjej samtidigt som jag i ovissheten om vad som befinner sig bredvid min penis glider nedför strömmen. Efter att ha gjort säkert att alla som befann sig på en kilometers avstånd hade min uppmärksamhet drog jag av mig badbyxorna och kastaade upp dom på land där Dennis snabbt inser vad som skett. En enkilos karp hade sexuellt ofredat mig och skammen var total. Naken och utstirrad tar jag på mig badbyxorna under ytan. Catch scream release.

Imorgon bär det av mot Koh mak där vi kommer stanna ett par dagar innan vi rör oss mot Kambodja där Elon, en kompis till mig och Adam förhoppningsvis ansluter från Australien.

Vi kom i torsdags fram till Bangkok efter fem timmars försening på Arlanda på grund av de ständigt trasiga dreamlinerplanen som norweigan använder. Efter några timmars sömn på hotellet entrade vi khao san road, en gata full av fest och backpackers. Ett öltorn senare sitter vi i ett gäng besående av dudes från massor av olika länder, alla supersköna. Speciellt en kille vid namn Damien från Wales, en 30årig heltattuerad kille som "vägrade att åka hem" Efter fyra timmars sömn satte vi oss på en buss mot Koh Chang där vi bestämt träff med Damien kvällen innan. Det är nu där vi befinner oss sedan en dag tillbaka (men utan ett spår av Damien) tanken är att stanna här ett par dagar innan vi beger oss mot Long Beach längst ner på ön. Ikväll ska vi ut och dricka lite Chang med två andra svenska backpackers vi träffade tidigare idag i centrum. Förhoppningen hos oss båda är.fortfarande att mötas upp med Damien men samtidigt kan man aldrig veta säkert med en kille som tuggade svamp som Adam snusar.